hatar.

jag sitter och tittar på ditt msn fönster allt för ofta. hittar alltid tillbaka till bilden i plånboken och på min vägg där hemma. ögonen vilar så fint hos dig. varje gång jag ser dig. ändå vet jag att det inte fungerade. vad händer med min hjärna, hela mig. när du bara satt där, förstummad av att jag var där. nog av hat tror jag. men jag ser inget sånt. jag ser bara allt bra. hjärnan rensar bort minnerna som får mig att gråta. fast remsan av dina ord rullar på näthinnan hela tiden. snart hoppas jag att du helt försvinner inne i mig och utanpå. men bitarna faller inte bort. de tror jag dom aldrig kommer göra. för någonstans vill jag inte det heller. alla år du varit med. skulle bara kännas fel om du försvann helt. men snälla, kan man inte bara tona rutorna lite i alla fall?